Idag känns det hopplöst, hur ska jaag klara det? Vill jag klara det? Vill jag kämpa? Är det värt att kämpa för det här? Det kanske är enklare att bara släppa honom och gå vidare, men vill jag det? Vill jag släppa alla våra planer och drömmar för att gå vidare?
Jag vet inte, jag vet inte om jag vill det, hur ska jag kunna veta de? hur ska jag kunna välja, bestämma?
En del av mig älskar honom och vill inget hellre än att alltid vara med honom samtidigt som jag är så arg och besviken på honom, så arg för att han inte är här med oss och för att han gjorde så här mot oss, han gjorde så att vi inte kunde vara tillsammans den sista tiden.

Jag har länge önskat att vi ska bygga upp vårat förhållande med kärlek och närhet inför den här svåra tiden istället för att bryta ner den med bråk och genom att såra varandra. Men det blev inte så, alkoholmonstret krävde hans uppmärksamhet och satte oss åt sidan.

Jag vet inte hur det kommer bli

Idag har det varie en relativt bra dag, det har inte varit så ledsamt och sorgligt. Jag har kännt mig stark och att jag kommer klara av det. Min syster åkte hem idag igen så jag har varit ensam med dottern halva dagen och det kom inga tårar, ingen sorg.

Igår kväll var en ganska bra kväll, jag kunde till och med skratta åt tvn. Jag somnade utan tårar onh inga drömmar inatt, skönt. 
Dottern är ute med min syster så jag får vara lite ensam ett tag. Vi ska gå förbi anstalten idag, hon ville se vart den ligger. 
När jag pratade med Sambon hade han ännu inte fått komma ut på avdelningen än och han har inte fått vara ut på gården. Det känns ganska overkligt att han sitter där men det känns som om jag kommer kunna hantera det nu men den känslan hinner nog ändras igen.

Idag är det 109 dagar kvar   

För att klara sorgen och smärtan skriver jag mycket, både här på bloggen och brev till honom. Även om han ännu inte har fått något av mina brev känns det enklare och som att vi kommer lite närmare varandra bara jag får skriva mina känslor och tankar, är nog inne på mitt sjätte brev nu och det här är det första brevet jag klarar av att skriva utan att gråta, första brevet som inte handlar om hur jobbigt det är utan honom. Det här brevet handlade mer om hur vi kommer klara av det om vi båda kämpar och vill. Jag känner mig stark nu, stark istället för nedbruten.

Varit ut på promenad en sväng med dottern, det är svårt. Det är svårt att vara ledsen och bara försöka klara av mig själv samtidigt som jag måste finnas för henne. Och av någon anledning blir hon extra gnällig och extra trotsig när jag mår dåligt. Det känns som om jag håller på att bryta ihop, jag klarar snart inte mer. 
Jag har inte gjort något men ändå känns det som om jag straffas. Hur kan det vara så? Hur kan samhället inte ge någon hjälp till oss på utsidan.

Som tur är så har jag värdens bästa syster som kommer hit och hjälper mig men min dotter så jag kan få vara och ta hand om bara mig ett tag.

Jag vill ha min pojkvän

Äntligen ringde han, äntligen fick jag höra hans röst, höra honom säga att han älskar mig. 
Nu är han på anstalten men han har inte kommit in på avdelningen än. Han har fått ett frigivningsdatum, han kommer få komma ut den första Juli, då kommer han ha setat inne i 16 veckor, i 112 dagar. Bara 110 dagar kvar.

Det är skönt att ha fått höra hans röst, skönt att veta att han är okej och att han älskar mig. Det är skönt att få höra att han saknar oss och att ha fått ett datum när han kommer ut. Jag vet inte hur framtiden kommer se ut men jag vet i alla fall mer än jag gjorde innan han ringde. 

Jag vet fortfrande inte när vi kommer ses eller när vi kan prata igen men det gör inget än.

Andra morgonen utan honom, det var enklare att vakna idag. Men jag vill inte att det ska bli enklare, jag vill inte lära mig leva utan honom, jag vill inte vara utan honom. Har letat efter en tröja eller något som har kvar doften av honom, varför tvättade jag alla kläder... 
Försökte i alla fall ta tag i något och få svar på lite frågor så ringde anstalten och frågade hur det funkar med telefon och brev, om jag kan skriva till honom, om jag kan skicka frimärken till honom så han kan svara. Fick prata med en jättetrevlig kvinna som verkligen hjälpte mig och förklarade för mig. Så nu har jag skickat brev till honom, frimärken och kuvert, skrev även adressen så att han ska kunna svara. Vi cycklade även förbi anstalten, satt utanför och hoppades på att kanske få se honom, eller att han kanske såg oss. 
Det här är jättejobbigt... Känner mig ganska ensam, det måste finnas fler i min situation men jag kan inte hitta någonsans att få hjälp. Finns det ingen hjälp för oss som blir kvar på utsidan? Hur kan världen fortsätta snurra när min värld är upp och ner, förstörd och krossad.

Första dagen utan honom var hemsk, min mamma var här på förmiddagen och så länge hon var här var allt ganska okej men så fort hon hade åkt och jag blev ensam med min dotter (snart tre år) så kom verkligeheten ikapp mig, jag insåg att jag var ensam, jag är ensam och jag kommer få vara det.
En av de jobbigaste sakerna är att jag kan inte ringa honom, jag kan inte berätta hur jag mår, fråga hur han har det och få berätta att vi saknar honom. En annan jättejobbig sak är att vi bor väldigt nära anstalten, jag kan gå dit. Så jag är så nära men kan ändå inte få hålla om honom.
Jag försöker vara stark men allt i hemmet påminner om honom, allt i vårat hem påminner om honom. Dottern frågar efter honom, vart han är och när han kommer hem. Hur förklarar man för en treåring att han inte kommer komma hem på ett tag? Hur förklarar man att vi inte kan ringa till honom när vi vill?
Det är jättejobbigt men vi måste klara det.